distant dreamer

med alla assfuckbrudar som nånsin har dissat mig för nån annan fulare tönt i åtanke kan jag bara säga; TOO BAD, SHE DOESN'T KNOW WHAT SHE'S MISSING.

men jag hoppas och tror såklart att nånstans därute väntar den rätta, antingen så har vi inte mötts eller så har antingen hon eller jag inte insett faktumet att vi är made for loving ännu.
jag vill ändå uttrycka, hur SYND det är, när det blir såhär (rimm). men jag tänker inte hänga läpp eller ge upp hoppet, jag var halvvägs framme, en tönt kom i vägen, sånt händer varje dag. Det enda jag känner som kan likna sig vid bitterhet nu är just att det alltid blir såhär (?).

det är väl inte mer fel på mig än på nån annan, vilket i princip alla också har uttryckt, när dom väl har dissat/dumpat mig. Nähe?! så bra?! men det räcker tydligen inte. oj. hårt. räcker jag inte till? nu kommer allvarsamheten, det som många liksom mig kanske kämpar med ett helt liv för att få reda på, duger jag som jag är? man kan intellektuellt veta det nånstans, men känns det? hur känns det isåfall?
bam pam bam pam!

jag ska försöka vara ärlig, utan att låta som en självföraktande offer-toffla. vilket jag inte är, jag är stark och fri, och kan uppnå mycket mycket mer än jag nånsin kan ana. jag är underbar och fin, precis som jag är.

Nu tar jag en snus och går och lägger mig. Jag står i alla fall för att jag är lite neurotisk.
/f1